President Xi Jinping är ansvarig för Kinas mest genomgripande och brutala förtryck på decennier.
Dissidenter tystas. Medborgargrupper stängs. Oberoende journalistik finns inte längre. Konversationer på nätet inskränks. Hongkongs begränsade friheter utmanas. Och för uigurerna och andra turkiska muslimer i Xinjiang har Peking byggt världens mest påträngande övervakningssystem med omskolningsläger där över en miljon människor tvångsindoktrineras.
Pekings högsta prioritet har varit att undvika internationell kritik mot de här djupt störande trenderna. Efter att länge ha censurerat vad folk kan säga i Kina försöker Peking nu även att censurera kritik över hela världen. Genom detta agerande hotar Peking det internationella systemet som skyddar mänskliga rättigheter över hela världen.
Vissa diktatorer och autokrater håller gladeligen med Kina eftersom de också ogillar kritik som riktas mot sina egna inskränkningar. Andra är helt enkelt uppköpta med projekt inom infrastruktur- och investeringsprogrammet ”Belt and Road Initiative” med ett uppskattat värde till över smått ofattbara 40 biljoner kronor. Vissa europeiska regeringar har råkat ut för Pekings hot om att förbjuda tillträdet till den kinesiska marknaden, vars värde motsvarar 16 procent av hela världsekonomin. Den kinesiska regeringen använder ekonomiska hot som en del av sin ”söndra och härska”-taktik, vilket har gjort det svårt för den Europeiska unionen att nå ett starkt samförstånd om Kina.
Förenta nationerna är ett stort mål för Peking. I FN:s råd för mänskliga rättigheter motsätter sig Kina rutinmässigt nästan alla människorättsinitiativ som kritiserar ett specifikt land. På huvudkontoret i New York håller den kinesiska regimen fast vid att undvika diskussioner om sitt beteende i Xinjiang. FN:s generalsekreterare Antonio Guterres har vägrat att offentligt kräva en stängning av omskolningslägren i Xinjiang. Vid FN:s säkerhetsråd samarbetar Kina med Ryssland för att hindra åtgärder i allvarliga situationer på platser som Syrien, Myanmar och Venezuela. Peking lämnar hellre utsatta människor i andra länder till sina öden, än att riskera att få ett prejudikat för försvar av rättigheter, som kan slå tillbaka mot det egna förtryckande styret.
Europeiska regeringar har börjat erkänna Kina som ett hot mot det globala systemet för mänskliga rättigheter. Europeiska unionen har gjort flera starka uttalanden om Xinjiang i FN:s råd för mänskliga rättigheter, och ett av dem lade grunden till det kraftigaste uttalandet från regeringar som Kina någonsin har behövt möta. Europaparlamentet har också konsekvent höjt sin volym, och i december tilldelade det prestigefyllda Sakharov-priset till den fängslade uiguriska akademikern Ilham Tohti.
Ändå finns det mer som EU och dess medlemsstater kan göra. Till att börja med bör de europeiska politiker som träffar kinesiska tjänstemän erkänna, att deras förkärlek för tyst diplomati inte är ett effektivt sätt att främja mänskliga rättigheter. Om det kinesiska folket – som är den främsta kraften för förändring – inte kan höra de europeiska rösterna, gör politikernas insatser en väldig liten skillnad.
På liknande sätt bör de europeiska regeringarna se till att behandla den återkommande dialogen om mänskliga rättigheter mellan EU och Kina som en ytterligare möjlighet att ta upp rättighetsfrågor, inte som en ursäkt för att undvika nämna rättighetsfrågor vid högprofilerade toppmöten. Det är en särskilt viktig lärdom nu, när Tyskland förbereder ett toppmöte mellan EU och Kina i Leipzig under sitt EU-ordförandeskap under andra halvan av året 2020.
Europeiska regeringar bör undvika dubbla standarder för Kina. Om de försöker hålla tjänstemän i Myanmar ansvariga för deras kränkande behandlingar mot rohingya-muslimer, varför ska inte kinesiska tjänstemän stå till svars för sina handlingar mot uigur-muslimer? Om de uppmärksammar saudiska eller ryska ansträngningar att köpa legitimitet och täcka över sina rättighetskränkningar, varför skulle de inte göra det för Kinas liknande ansträngningar? Om de uppmuntrar till debatter om kränkningar av mänskliga rättigheter av Israel, Myanmar eller Venezuela, varför inte av Kina? Många ifrågasatte Trump-administrationens förfärliga beslut att separera barn från sina föräldrar på gränsen mellan USA och Mexiko, med rätta, så varför inte också ifrågasätta Pekings separering av barn från sina föräldrar i Xinjiang?
Slutligen bör europeiska regeringar inte falla för sig Kinas ”söndra och härska”-strategi. När regeringar förhåller sig till Kina på egen hand väljer de ofta att vara tysta, men om de går samman förändras maktbalansen. Helst bör alla EU-medlemsstater tala med en röst, men bara ett enda land av annan åsikt kan förvandla ett kraftfullt uttalande till en oklar röra. I sådana fall är det bättre att de europeiska regeringar som vill stå emot Pekings attack mot mänskliga rättigheter sluter sig samman, inklusive den brittiska regeringen efter Brexit. Och visst, den kinesiska regeringen kommer att hota med ekonomiska hämndaktioner, men dess ekonomi kan inte ta alla på en gång. Dessutom kan hela Europa använda sitt egna ekonomiska inflytande – exempelvis genom att se till att alla företag säkerställer att deras leveranskedjor är fria från det omfattande tvångsarbetet som muslimer nu utsätts för i Xinjiang.
Sammanfattningsvis bör alla europeiska regeringar inse behovet av att stå emot den kinesiska regeringens attacker mot det internationella systemet för mänskliga rättigheter. Årtionden av framsteg för mänskliga rättigheter står på spel. Precis som vår framtid.
