I september 2015 försvann Marem Alijeva från sitt hem i södra Ryssland. Hon hade vänt sig till polisen flera gånger och berättat hur hennes man slog henne. ”Vi ingriper inte i familjeärenden”, sa polisen. Samma dag som Marem försvann ringde hon sin syster och grät, hon var rädd för sin man som hotat att bestraffa henne för anmälningarna. När storasystern kom till Marems hus fanns bara Marems lilla barn där, ensam och gråtande. Marem försvann spårlöst. Hon blev en av de 14 000 ryska kvinnor som varje år faller offer för dödligt våld av sin partner.

Det ryska parlamentet antog i januari 2017 en lag som avkriminaliserar våld i familjen, så länge våldet inte är så kraftigt att offret behöver läkarvård. Beslutet är ett rejält kliv bakåt för Ryssland. Det försämrar skyddet mot våld i hemmet och utsätter offren för en ännu större fara.

Ryssland är inte ensamma om att backa. På flera håll i världen blåser populistiska och nationalistiska vindar som hotar att rasera skyddet för de mänskliga rättigheterna.
Donald Trump sa i sin första tv-intervju att han överväger att återinföra tortyr för att bekämpa IS. Han sade att några personer hade sagt till honom att ”it works”. Att det strider mot sedvanerätt och FN:s konventioner om mänskliga rättigheter kanske inte bekymrar Donald Trump, men det strider också mot en samlad forskningsexpertis som säger motsatsen, tortyr ”funkar” inte. Vissa tortyroffer yppar inte ett ord, även om de torteras till döds, andra säger vad som helst för att slippa smärtan. Att återinföra tortyr skulle bara vrida klockan tillbaka. Som FN:s tortyrrapportör formulerade det; det skulle vara en ”återgång till barbari”.

Populismens och nationalismens hätska och främlingsfientliga retorik skapar splittring och hat. Men det är en sak att hetsa i sociala medier, en annan att omsätta ord i handling, beslut och lag. Ett av de riktigt stora hoten mot våra samhällen i dag är den långsamma urholkning av rättsstaten och de mänskliga rättigheterna som populister och demagoger genomför när de kommer till makten. Reformer beslutas som förändrar våra samhällen i grunden.

Detta händer i Europa, i vår omedelbara närhet. I Turkiet har president Erdog˘an utnyttjat det misslyckade kuppförsöket 2016 för att tysta oberoende medier, fängsla politiska motståndare och stärka sin politiska ställning. I januari 2017 godkände parlamentet genomgripande förändringar av landets konstitution, de största ändringarna sedan flerpartisystemet infördes 1950. Ändringarna, som först måste godkännas i en folkomröstning, kommer om de genomförs att koncentrera mer makt till presidenten, försvaga de få kontrollmekanismer som finns och urholka den turkiska demokratin.

Viktor Orbán leder Ungern åt samma håll. Han har redan genomfört ändringar i grundlagen och andra lagar som minskar rättsväsendets oberoende, begränsar medie­friheten, hotar oberoende organisationer och under­minerar religonsfrihet.
Även Polen agerar på liknande sätt. Den nya regeringen förhindrar utnämningar av domare och försöker utöva politisk kontroll över konstitutionsdomstolen med nya lagar som EU och Europarådet menar underminerar hela rättsstaten.

Till och med vårt nordiska grannland Danmark bidrar till utvecklingen. När danskarna tar över ordförandeklubban i Europarådet hösten 2017 vill man öppna nya möjligheter för länder att försvaga Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna. Bakom beslutet ligger ett missnöje med domstolen och med Europakonventionen för de mänskliga rättigheterna.

Mänskliga rättigheter finns till för att skydda individer mot regeringars övergrepp. Rättigheterna begränsar vad staten får göra och skapar skyldigheter för hur den måste agera. Och begränsningarna finns där av en anledning. Efter två förödande världskrig och utrensningar skulle rättigheterna skydda mot ny ödeläggelse.

En ny generation politiska ledare utmanar hela detta system. De hävdar att de talar för ”folket” och hävdar att mänskliga rättigheter bara skyddar minoriteten, den misstänkta terroristen eller den asylsökande. Dessa politiker menar att rättigheterna bara ligger i vägen för nationens säkerhet, välfärden eller tryggheten. De påstår att majoriteten måste acceptera ett svagare skydd för mänskliga rättigheter i utbyte mot att trygga jobben och välfärden, värna traditionella värderingar, undvika kulturella förändringar eller förhindra terrorattacker. 

Angreppet på rättigheterna kombineras ofta med en politisering. De jurister som vågar driva mål om påstådd tortyr av brittiska styrkor kallas av Theresa May för ”left-wing human rights lawyers”. Men mänskliga rättigheter handlar inte om partipolitik – det är juridiska rättigheter, fastslagna i lag och grundlag. Rättigheter som andra människor har kämpat för, slagits och fängslats för, ibland offrat sina liv för.

Frågar ni mig skulle jag säga att det största hotet mot våra barns framtid utgörs av nedmonteringen av de skyddsvallar som skulle förhindra en ny mänsklig katastrof och de system på nationell och internationell nivå som garanterar utsatta människor frihet och värdighet.

Det är en farlig utveckling. Om vi börjar urholka vissa gruppers rättigheter kommer det att gå fort innan det bildas en kö av grupper; då står tiggarna, romerna, brottslingarna, muslimer, invandrare, narkomanerna, de misstänkta terroristerna på tur. Precis det som 1900-talets erfarenheter visade att vi måste undvika om våra samhällen ska bestå.

Är det då helt hopplöst? Nej då, det finns hopp och det finns möjlighet. ”In a crisis, be aware of the danger – but recognize the opportunity”, sa John F. Kennedy. Möjligheten är emellertid beroende av varje enskild människas engagemang. Det kommer att krävas engagemang för att vi ska kunna försvara de landvinningar som gjorts. Ett engagemang inte bara från individer utan från politiker, organisationer, media och näringsliv.

I skrivande stund har folks engagemang och protester hindrat Rumäniens regering från att anta lagändringar som skulle mildra straffet för korruption. I USA har nära 130 företag, inklusive Apple, Microsoft, Facebook och Google, gått ihop för att rättsligt utmana Donald Trumps inreseförbud. I januari fylldes Stockholms gator av tusentals människor som gick i Women’s March. Det som ursprungligen var en motreaktion på en populistisk, sexistisk och diskriminerande retorik utvecklades till en kraftfull manifestation för alla människors lika värde som samlade miljoner människor på mer än 600 platser runtom i världen.

Vi alla behöver reagera när medmänniskans rättigheter och värdighet sätts i fråga. Vi behöver säga ifrån att vi inte accepterar inskränkta rättigheter för vissa grupper. Vi behöver försvara grundläggande principer som allas lika värde och rättigheter och de system som garanterar dessa rättigheter. Det är helt nödvändigt för att säkra en mänsklig framtid för kommande generationer.