Ett fartyg fyllt med medmänsklighet

Abebe var en av 206 personer som räddades av MSF från två överfulla båtar mitt ute i Medelhavet på eftermiddagen den 19 september 2024. Ingen av båtarna var sjödugliga. Båda, med kvinnor, män och barn från främst Syrien, Eritrea och Etiopien ombord, hade lämnat Sabratha, Libyen, tidigt samma morgon.

När vi satte oss ner för att prata förstod jag vilket lidande som fanns bakom Abebes vänliga ögon. 2023 flydde den 20-åriga och färdigexaminerade Abebe från den pågående konflikten i sin hemregion Amhara i nordvästra Etiopien. Han beskrev att han pressades från en Amhara-milisgrupp, känd som Fano, att ta till vapen mot regeringen. Han kände också att han misstänktes tillhöra Fano av etiopiska federala aktionsstyrkor. "Jag vill inte slåss. Fano säger sig kämpa för Amharas frihet men jag ser inte den friheten. De orsakar mycket död på båda sidor. Jag vill inte dö ... De [militären] antar att hela Amhara-folket är Fano, så de kanske skjuter, slår eller arresterar oss ... Så jag var tvungen att lämna landet." 

Click to expand Image

Abebe berättade för mig hur han tillbringade två månader i fångenskap hos smugglare i Kufra, en stor knytpunkt för smuggling och förflyttning av migranter och asylsökande i sydöstra Libyen. Där misshandlades han, tills hans mamma sålde deras hem för att betala för hans frihet. Första gången han försökte korsa havet, i april 2024, inträngd i skrovet på en träbåt med sjösjuka människor som kräktes runt omkring honom och lukten av bensin i sina näsborrar, hejdade den libyska kustbevakningens styrkor båten och tog passagerarna till Zawiya, en stad på Libyens västra kust cirka 45 kilometer väster om huvudstaden Tripoli. Där hölls han i fyra månader i Al-Nasrs interneringscenter, även känt som "Osama-fängelset". Utan pengar att köpa sig ut, berättade Abebe hur han arbetade för mannen som skötte fängelset genom att städa och tolka tills han slutligen släpptes.

Abebes erfarenheter illustrerar beslutsamheten och uppoffringen hos så många asylsökande, flyktingar och migranter. De illustrerar också konsekvenserna av Europeiska unionens politik för att avskräcka och begränsa migration, oavsett kostnaderna för mänskoliv. 

Räddning till havs

EU har frånsagt sig ansvaret för att rädda flyktingar, asylsökande och migranter i Medelhavet och har därmed indirekt blivit mer delaktig i övergrepp mot denna grupp i bland annat Libyen.

EU kopierar nu den misslyckade samarbetsmodellen med Libyen med andra länder som Tunisien och Libanon där människor utsätts för övergrepp, upprepade utvisningar eller utvisning trots uppenbar risk för ytterligare skada. Dessutom hindrar Italien nu systematiskt räddningsgruppers humanitära arbete. 

Click to expand Image

Under 2017 bevittnade jag när Aquarius-besättningen räddade mer än 600 personer i sex olika operationer som koordinerades av Italian Maritime Rescue Coordination Center (MRCC). Fartyget kunde landsätta alla passagerare i Palermo, Sicilien, och snabbt återvända till internationellt vatten utanför Libyens kust för att hjälpa andra båtar i nöd. 

Click to expand Image

Den här gången beordrade MRCC Geo Barents att återvända till Italien omedelbart efter räddningarna, och tvingade fartyget att åka hela vägen till Genua, tre dagars färd från centrala Medelhavet, för att låta passagerarna gå iland. Sedan beordrade regeringen att fartyget skulle kvarhållas i 60 dagar med motiveringen att besättningen hade underlåtit att följa order från libyska myndigheter. Allt detta innebar att dyrbar tid togs från Geo Barents livräddande insatser.

MSF:s besättning larmades av Seabird, ett litet flygplan som opereras av räddningsorganisationen Sea-Watch, om två träbåtar ute på havet. 

Under räddningen bevittnade jag hur en libysk patrullbåt stormade mot den ena träbåten, medan MSF:s besättning fortfarande hjälpte människor upp på den lilla gummibåt som de använder för att utföra räddningsinsatserna. Någon på den libyska båten beordrade MSF att stoppa räddningen, annars skulle patrullen skjuta skarpt. Efter spända förhandlingar fick räddningsteamet så småningom alla ombord på Geo Barents. Den libyska båten, byggd på ett italienskt varv och donerad av den italienska regeringen, cirklade runt räddningsfartyget flera gånger innan den åkte i väg.

Hur den libyska patrullbåten hotar Geo Barents

”De bryr sig inte om du är döende”

Att bli räddad är en av största förhoppningarna hos människor på Medelhavet, i båtar som inte är sjövärdiga - att stoppas av libyska styrkor en av deras djupaste farhågor. Under årens lopp har jag hört många säga att de hade föredragit att drunkna framför att föras tillbaka till Libyen. Alla jag pratade med på Geo Barents beskrev någon form av övergrepp i Libyen: utpressning och tvångsarbete, tortyr och våldtäkt. Deras berättelser var bedrövligt lika de jag hörde för sju år sedan på Aquarius. 

Bevisen för att den brutala behandlingen av utländska asylsökande och migranter i Libyen sker är överväldigande. FN har sagt att det finns bevis på samverkan mellan statliga styrkor, inklusive den libyska kustbevakningen, och trafficking- och smugglingsnätverk, och har konstaterat att statliga säkerhetsstyrkor och väpnade miliser har begått brott mot mänskligheten mot migranter i Libyen. 

Många afrikaner har berättat att de tillbringat månader, till och med år, i smugglarnas fångenskap. Afnii, en 18-årig somalisk kvinna, berättade väldigt tyst för mig att hon hade blivit utsatt för gruppvåldtäkter vid flera tillfällen av smugglare mot slutet av de två år som hon tillbringat instängd i ett smugglarlager i Kufra. Utsläppt från lagret och skickad till Tripoli för att klara sig själv när hon blev gravid, födde Afnii en liten flicka. De var beroende av stöd och hjälp från främlingar för att överleva. Hon berättade för mig att när hon bestämt sig för att försöka segla över havet med sin dotter, hamnade de i ett annat mardrömslikt smugglarläger, där en av smugglarna vägrade ge mat till hennes barn om hon inte hade sex med honom. Hennes dotter dog när hon var sju månader gammal. Afnii är pseudonymen som den unga kvinnan valde åt sig själv – det var hennes dotters namn. 

Click to expand Image

Huda, nu 18 år gammal, sa att hon blev utsmugglad från Somalia när hon bara var 13 år. Hon sa att hon tillbringade två år med sin moster "utan att se solen" i ett smugglarläger i Kufra där de och hundratals andra utsattes för fruktansvärda övergrepp. Huda berättade att hon och hennes moster, som hon ser mer som en syster, inte blev våldtagna som så många andra kvinnor där, för att de var unga, men att den ansvarige mannen slog dem regelbundet och "tog oss en natt och sedan gjorde han något dåligt mot oss ... det förtjänade vi inte."

Habtom, 40, från Eritrea, berättade att han tillbringat sex år i Kufra under förhållanden som liknar slaveri. "De [smugglarna] tvingade oss att arbeta på en gård utan lön", sa han och tillade att smugglarna filmade människor som misshandlades för att visa offrens familjer och vänner i syfte att samla in pengarna till deras frigivning. När han och andra greps när de försökte fly, misshandlade smugglarna dem "med vapenkolvar, rör, trädgrenar. De bryr sig inte om du är döende."

Resten av Habtoms berättelse ger en inblick i ekonomin baserad på exploatering och våld som involverar både smugglare och statliga aktörer. Han berättade för mig att han fick ett erbjudande i utbyte mot de pengarna som han till slut skrapade ihop för sin frigivning: han kunde resa från Kufra till kusten, göra ett första försök till en båtöverfart, betala för frigivning om han tillfångatogs, och sedan göra ett andra försök. Hans första försök slutade efter bara 30 minuter när Zawiyas libyska kustbevakning hejdade hans båt. Habtom sa att han tillbringade fyra dagar i Osama-fängelset innan pengar bytte händer och han kunde försöka igen.

Genom sitt stöd till den libyska kustbevakningen bidrar EU direkt till denna cykel av extrema övergrepp. EU-institutioner och medlemsländer har lagt miljontals euro på program för att stärka kapaciteten hos den Tripoli-baserade regeringen, en av två konkurrerande styrande myndigheter i Libyen vars makt till stor del vilar på ombytliga allianser med miliser, för att fånga upp båtar som lämnar Libyen.

EU:s gräns- och kustbevakningsbyrå, Frontex, flyger över centrala Medelhavet och tillhandahåller koordinater för båtar som transporterar migranter, asylsökande och flyktingar till kustmyndigheter, inklusive i Libyen. Den här informationen ökar möjligheten att hejda båtar och gör Frontex delaktig i övergreppen.

Nästan alla som jag pratade med på Geo Barents, oavsett nationalitet, hade upplevt att stoppas till havs minst en gång, vilket följdes av frihetsberövande i Libyen. Förutom Abebe hade fyra andra hållits i Osama-fängelset; alla fem sa att de fick betala stora summor pengar i utbyte mot sin frihet. 

Ahmed, en 16-årig syrier, berättade för mig att han hade försökt ta sig över havet fyra gånger innan han räddades av MSF. Vid sitt första försök, i december 2023, fick han kemiska brännskador över hela kroppen till följd av bensin som blandats med havsvatten i skrovet på träbåten där han låg i 13 timmar innan båten blev stoppad. Flera månader senare, efter att ha återhämtat sig, försökte han ta sig över havet ytterligare tre gånger. Varje gång stoppades hans båt, och när han återvände till Libyen greps han. På sitt fjärde försök, i augusti, sa han att två svarta hastighetsbåtar stoppade hans båt nästan omedelbart. Han och ungefär 130 andra fördes till Osama-fängelset. Där förblev han i sex dagar i vad han beskrev som ett trångt, mörkt rum med ett ojämnt golv täckt av överflödande avloppsvatten från toaletten. Ahmed sa att en vakt som inte tyckte om honom slog hans huvud mot en vägg. Han var tvungen att betala 1 500 dollar för att bli släppt.

Click to expand Image

Berättelsen jag hörde från Nulan, en 24-årig programvaruingenjör från Syrien, illustrerar en ny del av detta hemska pussel: tunisiska styrkor stoppar båtar och passagerarna blir utvisade till Libyen. EU har ökat sitt ekonomiska och politiska stöd till Tunisien för migrationskontroll trots en oroväckande försämring av människorättssituationen i landet samt diskriminering och övergrepp mot migranter.

Frontex följer samma protokoll för att varna tunisiska myndigheter om båtar i Medelhavet som det gör med EU-staternas kustsamordningscentrum, trots dokumenterade fall av övergrepp från tunisiska säkerhetsstyrkor, inklusive överdrivet våld, godtyckliga arresteringar och kvarhållanden, farligt agerande till sjöss, och kollektiva utvisningar.

Nulan sa att han tillbringade ungefär 18 timmar till havs under sitt första av fyra försök att korsa Medelhavet, i februari 2024, när tunisiska styrkor började jaga hans båt. De hotade att skjuta och till slut kastade de ett nät för att stänga av båtens motorer. Nulan beskrev hur han satt fängslad under natten, hur vakterna tog allas telefoner och pengar, och sedan tog honom och ungefär 100 andra människor till den libyska gränsen.

Han sa att han överlämnades till den "libyska regeringen ... som väntar på oss vid gränsen" och sedan frihetsberövades i al-Assa fånglägret, cirka 20 kilometer från gränsen till Tunisien. "Det är inte ett fängelse, det är en skräckplats. Vapen överallt. De straffar människor. Ingen mat, inget vatten. Om du måste dricka vatten måste du gå till toaletten...Det är en hemsk plats, hemska människor. Otroligt." Nulan berättade att han betalade 1 500 dollar för sin frigivning efter fyra dagar.

Mycket medmänsklighet på ett skepp

Jag tillbringade större delen av de tre dagarna vi seglade till Genua på "skyddsdäcket" där alla män bodde. Jag utbytte leenden med dem som jag inte kunde nå över språkbarriären, tittade på när folk pratade livligt, spelade kort eller vilade. Tillsammans med hjälp av en karta tog vi reda på namnet på öarna som vi passerade. Det fanns alltid män som stod vid räcket på baksidan av däcket och stirrade ut över havet, andra pratade medan de väntade utanför läkarmottagningen på sin tid med läkaren och sjuksköterskan. Det var alltid någon som hjälpte MSF:s personal att städa eller dela ut mat. En eftermiddag fick några medlemmar i räddningsteamet en grupp att göra stretchövningar. 

När jag inte var där, var jag på det mindre däcket där kvinnor och yngre barn bodde. Det hade kanske varit en lugnare plats om det inte hade varit för de fyra livliga barnen till en väldigt lugn syrisk kvinna. Lilla Adam, en 18-månader gammal eritreansk pojke, kröp varenda tum av platsen. MSF:s barnmorska, Maria, en sprudlande belgisk kvinna med ett varmt leende, ett skarpt öga och kontroller som behövde göras, bad olika MSF besättningsmedlemmar och observatörer som mig att hjälpa till att hålla barnen sysselsatta. Några av kvinnorna var pratglada och nyfikna, till och med glada och hoppfulla, medan andra var mer reserverade. Vissa var ärrade av våld och övergrepp från sina resor.

Det fanns mycket medmänsklighet på ett skepp mitt ute i havet. Varje person med sin egen karaktär och sina egna berättelser, förenade av de ofta skrämmande omständigheterna på dessa resor, men också av ett ihärdigt engagemang för livet.

Vägen framåt

Stämningen ombord var elektrisk när Geo Barents nådde Genua den 23 september. Människor flyr inte enbart från svårigheter och misshandel, utan tar sig också mot en framtid som de vill bygga för sig själva och sina familjer, fulla av ambitioner och beslutsamhet.

Huda, den 18-åriga somaliska kvinnan, lärde sig engelska genom att titta på film och läsa böcker i biblioteket under nätterna när hon var obetald hemtjänst för en rik familj i Tripoli i över ett år. Huda tvingades lämna skolan när hon bara var 12 år och sa att hon drömmer om att studera. "Jag vill skaffa mig en utbildning eftersom jag inte hade möjlighet i mitt land, och de senaste fyra åren har jag bara överlevt. Målet är att gå i skolan, lära mig, och jag hoppas bli läkare så att jag kan hjälpa människor.”

Nada, 34 år gammal och gravid i sjunde månaden, och Firaz, en 50-årig fyrabarnspappa, båda från Syrien, sa att de utstod övergreppen för att ge stabilitet och framtidsutsikter till sina barn. När jag frågade Ahmed, den 16-årige pojken från Syrien, om hans förhoppningar för framtiden, sa han att han ville spela tennis och gitarr igen och fortsätta sina studier för att bli tandlaboratorietekniker.