Jag träffade Tabish P i hans gruppboende i Göteborg en kall februaridag. Tabish är en 16-årig asylsökande från Afghanistan. Om han kunde prata med den svenska regeringen skulle han berätta att han trivs här, sade han.
Tabish är en av de 35 369 ensamkommande barn som sökte asyl i Sverige år 2015. I en ny rapport, som offentliggörs i dag, dokumenterar Human rights watch fördröjningar och svårigheter för barnen att få tillgång till den vård och omsorg de behöver. Rapporten bygger på studier i sju svenska kommuner, inklusive intervjuer med 50 barn, tjänstemän på nationell och lokal nivå och tjänsteleverantörer.
Många av de barn vi intervjuade hade flytt från konflikter, förföljelse och umbäranden i länder som Afghanistan och Syrien och rest ensamma till Sverige eller skiljts från sina familjer på vägen. Flera av barnen utsattes för ytterligare trauman under resan genom våldsamma smugglare och korrupta myndigheter.
Många berättade att de kom till Sverige för att söka trygghet och som Wafa U, en 15-årig afghansk pojke, sade ”en bättre framtid”. Barnen uppgav också att de känner sig välkomna i Sverige. Omid W, en 16-årig asylsökande från Afghanistan som hade varit i landet i 10 månader, sade till mig att ”Sverige känns som mitt hem”.
Och jag kan förstå varför barnen känner lättnad här. Sverige har länge varit världsledande när det gäller att ge människor som behöver skydd en fristad. Human rights watch har dokumenterat internering av och övergrepp mot migrantbarn i många länder. Vi har påträffat barn som har varit inlåsta i överfulla läger där de har varit föremål för förnedrande behandling. I Sverige träffade vi barn som bor i särskilda gruppboenden och fick veta att lagar och bestämmelser ger dem samma tillgång till skolor och hälso- och sjukvård som svenska barn.
Under det senaste året har svenska folket mobiliserat för att ta emot de nyanlända. Vi pratade med lokala tjänstemän, frivilliga, fosterföräldrar, tjänsteleverantörer med flera. Deras engagemang för dessa särskilt utsatta barns välbefinnande är berömvärt.
Men en del av de barn vi träffade, också de som hade utsatts för övergrepp och sexuellt våld, hade inte fått den psykiska eller medicinska vård de behöver. Trots att ensamkommande barn enligt svenska regelverk ska få genomgå hälsokontroller och träffa företrädare för socialtjänsten pratade jag med några som inte hade fått någotdera på månader. Olämpliga boendearrangemang – till exempel när ensamma flickor placerats i gruppboenden med pojkar eller upprepade uppslitande förflyttningar – har haft långtgående effekter på en del av de intervjuade barnen. Våra intervjuer ingav också oro för att flickor som har utsatts för könsrelaterat våld inte uppmärksammas och får det stöd de behöver.
Enligt internationella normer ska asylansökningar från barn prioriteras, men detta sker inte i Sverige. Den stora anhopningen av asylansökningar gör att de flesta av de barn som kom förra året tvingas utstå en plågsam väntan på beslut om hur deras framtid kommer att se ut. Långa perioder med osäkerhet kan ha en särskilt skadlig inverkan på barnens mentala hälsa.
Barnen hade också upplevt långa förseningar när det gäller förordnandet av gode män. Dessa har till uppgift att ta till vara barnens intressen och fungera som en länk mellan barnen och den svenska byråkratin. Dröjsmålen har inneburit att det har varit svårare för barnen att få information, stöd och utbildning.
När jag pratade med Tabish hade han varit i Sverige i fyra månader, men han hade ingen god man. Han hade inte varit på läkarundersökning eller träffat någon socialarbetare. Han berättade att han tänker på Afghanistan och är orolig och ledsen, men att han inte kan prata med personalen vid gruppboendet om hur han mår på grund av språkförbistringen. Ändå sade han ”jag vill inte klaga”. Han sade att han och andra asylsökande bara vill ”leva här som människor”.
Den goda nyheten är att dessa brister kan rättas till. Myndigheterna har redan vidtagit åtgärder för att sätta sig in i situationen och förbättra den, bland annat genom att analysera vilka sociala tjänster som ensamkommande barn erbjuds. På nationell nivå handlar det om att med hjälp av sunt förnuft se till att barnen i större utsträckning kan utöva sina rättigheter. Genom att samla in viktiga uppgifter om hälso- och sjukvård, sociala tjänster, boende, inskrivning i skolor och förordnanden av gode män skulle man lättare kunna urskilja brister och få underlag för politiska beslut.
Kommunerna behöver mer stöd i form av utbildning, riktlinjer och förbättrade regelverk om de ska kunna fullgöra sina skyldigheter. Migrationsverket bör börja prioritera ansökningar från ensamkommande barn. Kommunerna bör nu också vidta åtgärder för att komma till rätta med problemen kring boende, hälso- och sjukvård, sociala tjänster och systemet med gode män för ensamkommande barn.
Sverige kan även i fortsättningen vara ett föredöme för andra länder. Nu i veckan kommer nybakade studenter att sjunga om en ljusnande framtid. Genom att genomföra viktiga reformer och förbättra tillsynen och stödet kan Sverige säkerställa att alla barn – också barn som Tabish och Wafa – går en ljus framtid till mötes.
