Sodikin

Förut fanns det en hydda bredvid en familjs hus i Cianjur i Västra Java. I den bodde en man vid namn Sodikin inlåst och utan att kunna stå rak. Han åt, sov och gjorde sina behov i hyddan, som hade ett fönster som inte var större än hans handflator. Det enda ljuset på natten kom från en ensam glödlampa som hans familj hade hängt in i hyddan.

Indonesia: Shackling Reduced, But Persists

The Indonesian government has taken important steps to end the practice of shackling people with mental health conditions. But many people remain locked up in institutions instead of being able to live in the community. 

Men allt förändrades när Indonesien beslutade att stödja människor med psykisk ohälsa – och deras familjer. Nu går Sodikin till jobbet varje dag och tjänar pengar till familjen – samma familj som höll honom fastkedjad i åtta år. Han har fått vänner och lärt sig saker.

Hans familj brände ner hyddan och anlade en trädgård där den stod.

Det finns en stor brist på förståelse för vad psykisk ohälsa innebär i Indonesien, och Sodikins familj visste inte vad de skulle göra när han insjuknade. Han fick raseriutbrott, slog sönder saker och skrek. Först tog de med honom till en helbrägdagörare och sedan till ett psykiatriskt sjukhus som låg en och en halv dags vandring från hemmet.

”Den här familjen försökte verkligen,” säger Kriti Sharma, som ansvarar för forskningen om funktionshindrades rättigheter hos Human Rights Watch.

Familjen fick medicin till Sodikin, och den hjälpte ett tag, men när det sedan blev dags att förnya receptet gjordes inte detta. Den lokala vårdcentralen sa åt hans far att gå tillbaka till sjukhuset, men när han hade tagit sig dit, efter ännu en och en halv dag till fots, hänvisade sjukhuset honom till vårdcentralen med beskedet att han måste skaffa medicinen där.

”De visste inte vad de skulle göra, så de gav upp,” säger Sharma. Det var då de började låsa in Sodikin.

Sharma träffade Sodikin första gången när hon besökte Indonesien 2014.

”Vi kom gående på stigen i skymningen när jag fick syn på föräldrarna och sa ”Vi har hört att er son är här, får vi prata med honom?””

Fadern pekade mot hyddan, som stod bredvid familjens badrum.

”Jag tänkte att det var omöjligt att någon kunde bo där,” säger Sharma. ”Jag kikade in genom ett litet hål och han satt bara där, mager som en sticka, med hängande huvud.”

När Sharma kom tillbaka två år senare för att färdigställa sin rapport “Living in Hell: Abuses against People with Psychosocial Disabilities in Indonesia,” var Sodikin fortfarande kvar i hyddan. Hans svåger Sandi var den enda i familjen som såg till honom.

”Jag kände mig så nedslagen när jag åkte därifrån,” säger Sharma. ”Jag var säker på att han skulle dö där i skjulet.”

Under den senaste tiden har den indonesiska regeringen vidtagit åtgärder för att få slut på fjättrandet genom att tillhandahålla lokala hälsovårdstjänster. Vårdcentraler ute i byarna, så kallade puskesmas, arbetar direkt med familjerna och personalen går från hus till hus för att samla in uppgifter, öka medvetenheten och ge stöd. Hos dessa lokala vårdcentraler finns det nu läkemedel i lager, som kan tas till familjerna när dessa inte kan resa iväg. Mer än 16,2 miljoner hushåll har nu tillgång till stöd i sina närområden.

Trots dessa framsteg var 12 832 människor med psykiska funktionsnedsättningar fastkedjade eller inlåsta i trånga utrymmen i juli 2018. Detta är en minskning från 13 528 personer i december 2017. Människor med psykiska funktionsnedsättningar blir också fortsatt inspärrade på healingcentraler, behandlingshem och psykiatriska sjukhus.

Healingcentralerna står inte under någon mer omfattande tillsyn, och människor med psykiska funktionsnedsättningar blir ofta fastkedjade, misshandlade och tvingade till alternativa ”behandlingar”, såsom dekokter av ”magiska” örter, hårdhänt massage av traditionella helbrägdagörare och genom att Koranen reciteras i öronen på dem.

Men för Sodikin började förändringen när en frivilligorganisation räddade honom. Sandi var tvungen att bära ut Sodikin ur hyddan, eftersom hans muskler hade förtvinat så mycket att han inte kunde gå.

Han fördes till ett vårdhem som organisationen driver, och där fick han äntligen den hjälp han behövde.

© 2018 Andrea Star Reese for Human Rights Watch

 

Han stannade kvar i sex månader och började successivt känna igen människor, bland andra Sandi, som kom in i familjen flera år efter det att man började kedja fast Sodikin och som han därför aldrig riktigt hade känt.

”Nu är det [Sodikin] som försörjer familjen,” säger Sandi. ”Den händelse som berörde mig mest var nog när jag såg att han gav min son lite fickpengar. Jag blev förvånad över att han kunde vara så snäll mot honom.”

Nu arbetar Sodikin i en textilfabrik, där han syr i knappar i skoluniformer för pojkar. De senaste åtta åren är som en dimma för honom. Det var så traumatiskt att vara fastkedjad att han har förträngt de år han tillbringade i hyddan. Men då och då får han en flashback och minns att han hölls kedjad.

”Ibland, när han kommer ihåg, frågar han sina föräldrar hur de kunde göra så mot honom,” säger Sharma. ”De har bett honom om förlåtelse många gånger.”

Asep

När någon i en indonesisk familj börjar visa tecken på psykisk sjukdom känner sig övriga familjemedlemmar ofta desperata. Det finns en hel del stigmatisering kring psykisk ohälsa i Indonesien, och när Asep insjuknade klagade hans grannar på hans beteende.

”Familjen ville inte se honom i kedjor, det var så sorgligt,” sade Aseps syster Ernawati till Sharma.

”Första gången han kedjades fast grät alla, men vi hade inget val.”

Asep påträffades bunden med en kedja runt midjan i ett övergivet hus mitt emot familjens hem. Kedjan var så kraftig att det tog hans räddare en kvart att såga av den.

”Han hittades av en socialarbetare som gjorde hembesök inom ramen för det nya programmet,” säger Sharma. ”Hon fick höra att det fanns en fastkedjad man i byggnaden, annars hade hon aldrig kunnat ana att det bodde någon där.”

När Asep hade befriats var han inlagd på ett psykiatriskt sjukhus i en månad, och efter utskrivningen därifrån gjorde personalen från den lokala vårdcentralen regelbundna uppföljningsbesök i hemmet. Tack vare dessa besök kunde familjen låta bli att kedja fast honom.

”De höll till och med ett möte med byborna för att förklara varför man aldrig får fjättra människor med psykisk ohälsa,” säger Sharma.

Asep har förändrats mycket sedan socialarbetaren hittade honom.

”När han släpptes fri hängde han med huvudet och tittade inte någon i ögonen,” säger Sharma. ”Hans syster tror att han skämdes för att visa sig i ett sådant skick.”

Rucklet som han hölls fastkedjad i finns inte kvar. I stället har man anlagt några dammar på platsen, där Asep nu odlar fisk. På en ö mitt i dammarna finns ett gemensamt hönshus, och han matar hönsen på ett lugnt och vänligt sätt.

”Han är inte så pratsam av sig,” säger Sharma, ”men om man frågar honom hur det är att vara fri säger han att han kände sig stel hela tiden när han var kedjad, men att han är lycklig nu när han har fått tillbaka sin frihet.”