Indonesia: Shackling Reduced, But Persists

The Indonesian government has taken important steps to end the practice of shackling people with mental health conditions. But many people remain locked up in institutions instead of being able to live in the community. 

(Jakarta) – Den indonesiska regeringen har vidtagit viktiga åtgärder för att sätta stopp för bruket att kedja fast människor med psykisk ohälsa, säger Human Rights Watch i dag. Många människor är dock fortfarande inspärrade på institutioner och därmed utestängda från samhället.

Enligt uppgifter från de indonesiska myndigheterna har antalet människor med psykisk funktionsnedsättning, som är fastkedjade eller inlåsta i trånga utrymmen, minskat från nästan 18 800, som var den senast rapporterade siffran, till omkring 12 800 i juli 2018. Denna förändring beror delvis på sociala insatser riktade till över 16,2 miljoner hushåll. 

End Shackling in Indonesia

End Shackling in Indonesia

Help end shackling once and for all by calling on the Indonesian government to monitor and end the practice of shackling inside institutions. Help #BreakTheChains today!

”Den indonesiska regeringen har gjort en kraftansträngning för att komma till rätta med sedvanan att fjättra människor och åtgärda bristen på psykisk hälsovård med förankring i lokalsamhället,” säger Kriti Sharma, som ansvarar för forskningen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning hos Human Rights Watch. ”Men det finns brister också i tillsynen, och tusentals personer är fortfarande fastkedjade eller inlåsta på institutioner runt om i Indonesien.”

Human Rights Watchs rapport från 2016 ”Living in Hell: Abuses against People with Psychosocial Disabilities in Indonesia,” konstaterade organisationen att tusentals människor med psykisk funktionsnedsättning var fjättrade och att många var tvångsintagna på överfulla institutioner med ohygieniska förhållanden. Trots att bruket att kedja fast människor förbjöds av regeringen 1977, har det fortsatt, på grund av stigmatisering av psykisk sjukdom och avsaknad av stöd från lokalsamhället och psykisk hälsovård.

Sedan 2016 har Human Rights Watch besökt Indonesien fem gånger för att övervaka regeringens arbete med att komma till rätta med problemet. Human Rights Watch har genomfört 19 intervjuer med personer med psykisk funktionsnedsättning och 48 intervjuer med familjemedlemmar, anställda hos vårdgivare och på institutioner, vårdpersonal, förespråkare för funktionsnedsattas rättigheter och statstjänstemän i Jakarta, Bekasi, Bogor, Cianjur, Brebes och Tegal.

Under de senaste två och ett halvt åren har regeringen gjort lovande insatser för att motverka fastkedjning. I april 2016 lovade hälso- och sjukvårdsminister Nila Moeloek att göra psykiatriska läkemedel tillgängliga på lokala vårdcentraler i hela landet.

I januari 2017 lanserade hälso- och sjukvårdsministeriet Program Indonesia Sehat dengan Pendekatan Keluarga (det indonesiska hälsovårdsprogrammet med familjen som utgångspunkt), som innebär att hälso- och sjukvårdspersonalen har ett uppsökande och familjebaserat tillvägagångssätt: de går från hus till hus för att samla in uppgifter, öka medvetenheten och tillhandahålla tjänster på 12 områden som rör familjens hälsa, däribland den psykiska hälsan.

I september 2018 hade 16,2 miljoner av de indonesiska hushållen nåtts av programmet. De insamlade uppgifterna visar emellertid att bara 16 % av de personer med psykiska funktionsnedsättningar som ingick i undersökningen hade tillgång till psykiatrisk vård.

En 52-årig kvinna med en psykisk funktionsnedsättning var en av många som räddades av lokal vårdpersonal i Cijeruk i Bogor. ”Vi låste in henne i hennes rum i fem år,” sa hennes syster. ”Hon sov på golvet och kunde inte gå, för hennes muskler hade slutat fungera. Vi gav henne en hink att göra sina behov i, och det luktade väldigt illa. Det gjorde mig så ledsen.”

Familjen ansåg inte att den hade något annat val än att låsa in henne. Men systern berättade att familjen släppte ut henne ur rummet i februari 2017, efter att ha fått besök och hjälp av uppsökande personal, och att hon nu får vård i närområdet.

”Det är mycket viktigt att den psykiatriska vården integreras med primärvården, men det räcker inte med det,” säger Sharma. ”För att få bort fastkedjandet måste regeringen undervisa allmänheten om psykisk hälsa och ge människor med psykiska funktionsnedsättningar tillgång till mer än bara läkemedel, till exempel utbildning, bostäder och sysselsättning.”

Human Rights Watch fann att människor med psykiska funktionsnedsättningar också fortsatt spärras in på healingcentraler, behandlingshem och psykiatriska sjukhus. Eftersom det inte finns någon regelbunden tillsyn har inte mycket förändrats på healingcentralerna: människor blir fastkedjade, misshandlade och tvingade till alternativa ”behandlingar” i form av örtdekokter, hårdhänt massage av traditionella helbrägdagörare eller att tvingas lyssna på reciteringar ur Koranen. På de privata institutionerna utsätts personer med psykiska funktionsnedsättningar rutinmässigt för övergrepp som till exempel fysiskt och sexuellt våld, ofrivilliga behandlingar, bältning och tvångsisolering.

En kvinna i trettiofemårsåldern med en psykisk funktionsnedsättning som var intagen på Yayasan Galuh Rehabilitation Center i Bekasi sa: ”Jag brukade vara fastkedjad hemma. Min familj lurade mig att komma hit. De sa att min mamma hade dött och att vi skulle till hennes begravning. I stället förde de mig hit. Jag var inlåst i ett isoleringsrum i fyra veckor eftersom jag hamnade i slagsmål.”

Ombudsmannen, den nationella kommissionen för mänskliga rättigheter och den nationella kommissionen mot våld mot kvinnor bör omedelbart beordra inspektioner och regelbunden övervakning av alla statliga och privata institutioner och vidta lämpliga åtgärder mot dem som missbrukar sina befogenheter, säger Human Rights Watch. Ministeriet för sociala frågor har också ett ansvar för att reglera privata institutioner och se till att det inte oavsiktligt möjliggör övergrepp.

”Trots framstegen har regeringen mycket kvar att göra när det gäller att sätta stopp för övergreppen vid institutionerna,” säger Sharma. ”Ministeriet för sociala frågor måste föra en politik som går ut på avinstitutionalisering. Man måste komma bort ifrån bruket att förvara människor på institutioner och ge dem stöd så att de kan leva självständiga liv ute i samhället.”