I en rapport som släpps i dag, ”Following the Money:  Lack of Transparency in Donor Funding for Syrian Refugee Education”, följer Human Rights Watch upp utfästelser som gjordes vid en konferens i London i februari 2016. Vi följde penningspåret från de största bidragsgivarna som gett pengar till utbildning i Libanon, Turkiet och Jordanien, de tre länderna med det största antalet flyktingar från Syrien, och fann stora skillnader mellan de medel som de olika parterna hävdade att de hade fått och de rapporterade belopp som nådde sina avsedda mål 2016. Det faktum att ingen genomblickbar finansiering erhölls i tid bidrog till att över 530 000 syriska skolbarn i dessa tre länder fortfarande inte gick i skolan i slutet av skolåret 2016–2017.

Bidragsgivare och flyktingmottagande länder som gränsar till Syrien enades vid Londonkonferensen om att alla syriska flyktingbarn skulle vara inskrivna i ”kvalitetsutbildning” i slutet av skolåret 2016–2017 – och att tillhandahålla de medel som krävdes. Enligt de sex bidragsgivare som gjorde utfästelser om de största summorna – Europeiska unionen, USA, Tyskland, Storbritannien, Japan och Norge – översteg enbart deras bidrag det sammanlagda målet för 2016 på 1,4 miljarder US-dollar för utbildning i Syrien och i flyktingmottagande länder i regionen. Trots detta var utbildningsbudgetarna i de flyktingmottagande länderna kraftigt underfinansierade.

Den finansiering som nådde fram kom ofta för sent och inte i god tid före skolåret, som deltagarna i Londonkonferensen hade enats om. I början av september 2016 låg medlen för utbildning i Jordanien fortfarande 69 procent under målen enligt en FN-samordnad biståndsplan och 47 procent under målen i Libanon. Om stödet inte kommer fram före skolåret begränsar det skolsystemens kapacitet att anställa och utbilda lärare, köpa in läroböcker och planera antagningen av elever, vilket leder till att färre syriska barn kan utnyttja sin rätt till utbildning.

Vårkartläggning av orsakerna till och effekterna av dessa brister när det gäller finansieringen avslöjade flera underliggande problem:

  • Det saknas konsekvent och detaljerad rapportering i rätt tid, vilket ofta gjorde det svårt eller omöjligt att avgöra hur mycket stöd enskilda bidragsgivare hade gett till utbildning i varje land, och när stödet kom fram.
  • Det saknas uppgifter om de projekt bidragsgivarna finansierar och tidsplaner för projekten. I offentliga rapporter om finansieringsspårning, databaser och andra mekanismer saknas ofta de uppgifter som krävs för att kunna avgöra om projekten som fick finansiering undanröjde de främsta hindren för utbildning av syriska barn.
  • Inkonsekvent information om inskrivning vid skolor som gör det svårt att bedöma framsteg. Data bygger ofta på olika kriterier, samlas in vid olika tidpunkter eller gäller endast inskrivningen i början av skolåret i stället för den kontinuerliga närvaron.
  • Bristande överensstämmelse mellan utbildningsmålen och de mål som bidragsgivare och värdländer har satt upp. Värdarna för Londonkonferensen meddelade att samtliga deltagare hade enats om att alla syriska barn skulle vara inskrivna vid skolor 2017, men på konferensen presenterade den libanesiska regeringen en femårsplan för utbildning som skulle innebära att 156 000 syriska barn fortfarande inte skulle ha tillträde till skolor i offentlig regi 2021.

 

Det finns flera saker som Sverige och andra givare skulle kunna göra. Som stor bidragsgivare, både bilateralt och genom EU, bör Sverige säkerställa att det finns  detaljerad och uttömmande information om stöd till utbildning, så att man kan bedöma ifall bidragsgivarna har uppfyllt sina egna utfästelser och tillhandahållit stöd i rätt tid, och om de verksamheter som finansieras åtgärdar de viktiga hinder som gör att hundratusentals syriska flyktingbarn inte får möjlighet att utnyttja sin rätt till utbildning. Sverige behöver liksom övriga bidragsgivare, genomförandeorgan och regeringar i värdländerna veta vilka program som finansieras för att kunna samordna sina insatser effektivt och undvika luckor och överlappningar i biståndet.

Större öppenhet skulle kunna visa varför inskrivningsmål inte uppnås, identifiera ansvariga parter och sätta press på dem att göra ett bättre arbete. Det skulle kunna visa i vilken grad det är värdländernas politik och inte otillräcklig finansiering från bidragsgivarna som stänger ute barnen från skolan. 

Öronmärkning av medel för utbildning bör inte innebära att medel överförs från andra akuta behov eller minskar handlingsfriheten för genomförandeorgan eller värdländernas regeringar, som kan ha de bästa möjligheterna att bedöma var det behövs resurser. En ökad finansiering är inte heller lösningen om värdländernas politik undergräver barnens tillgång till skolgång. I vissa provinser i Turkiet kan syriska flyktingbarn till exempel ställas inför oändliga fördröjningar med att få de identitetskort som krävs för att barnen ska kunna skrivas in i skolor i offentlig regi. Libanon har i princip inte utfärdat några arbetstillstånd över huvud taget till syriska flyktingar, och många flyktingfamiljer har inte råd med kostnaderna i samband med skolgång.

I de fall givare gjort utfästelser om stöd, men inte lever upp till utfästelserna, försvåras budgetering och planering av utbildningsprogram, vilket drabbar de barn vars utbildning och framtid det handlar om. Bidragsgivarna bör uppfylla sina egna åtaganden, ge de utlovade beloppen och säkerställa att deras finansiering är mer genomblickbar, målinriktad och når mottagarna i rätt tid.

För att förhindra en förlorad generation syriska barn och bidra till att syriska flyktingbarn kan utnyttja sin rätt till utbildning bör regeringen fördubbla sina insatser för att se till att Sverige, EU, andra bidragsgivare och värdländerna ökar öppenheten och skärper redovisningsskyldigheten. De bör offentliggöra aktuell, detaljerad information om finansieringsåtaganden och bidrag som mottagits för att stödja utbildning av syriska barn och utsatta barn i de mottagande samhällena i Syrien och dess grannländer, även när det gäller fleråriga åtaganden och med uppgift om datum för utbetalningar. De bör också göra förnyade ansträngningar att identifiera och få bort barriärer som har hindrat en allmän inskrivning av syriska flyktingbarn vid skolor och offentliggöra statistik om inskrivning vid och närvaro i skolor som är jämförbara, aktuella, uppdelade efter ålder och kön.

Sverige, andra bidragsgivare och värdländer har lovat att syriska barn inte ska bli en förlorad generation, men det är just detta som håller på att hända. Om finansieringen gjordes mer öppen skulle det kunna synliggöra behov som inte tillgodoses så att dessa kan åtgärdas och barnen kan få tillgång till skolgång.