Skip to main content

Demokrati måste grundas på mänskliga rättigheter. För många är det något självklart, men i Europa ser vi allt oftare hur vissa menar att demokrati bara handlar om att vinna valen och sedan ge väljarna det de anses vilja ha. För de här människorna innebär demokrati en sorts ”majoritetens diktatur”.

Ja, regeringsmakten bör följa majoritetens vilja som den ges uttryck för i återkommande, fria och rättvisa val, men den måste också skydda de mänskliga rättigheterna och följa lagstiftningen.

Det finns vissa saker en regering inte bör få göra ens om de flesta av väljarna ställer sig bakom dem. Att tillämpa dödsstraff, fängsla någon av politiska skäl, begränsa invånarnas yttrande- och mötesfrihet eller diskriminera någon utifrån kön, ras, etnicitet, religion eller sexuell läggning är några exempel.

Mot bakgrund av det här är det tydligt att demokratin har det svårt just nu – både i Europa och i USA. Hur väl ett land kan värna de grundläggande mänskliga rättigheterna beror till syvende och sist på vad allmänheten tycker om saken, och i dag är det fler som ifrågasätter de här rättigheterna än det har varit på över en generation. 

Det är inte svårt att se vad som orsakar den ökande intoleransen. Vi lever i en tid av ekonomisk otrygghet, då många människor känner att de halkar efter. Det är också en tid av fysisk otrygghet, då den som går ut för att lyssna på musik i ett konserthus i Paris, tittar på fyrverkerier i Nice eller väntar på att få gå på ett plan i Bryssel helt slumpmässigt kan bli dödad. Samtidigt är det en tid av kulturell otrygghet, då ankomsten av ett stort antal invandrare väcker en rädsla för att förlora den nationella eller europeiska identiteten.

När vi lever i en sådan tid vill vi gärna barrikadera oss, söka skydd hos de vi tycker är mest lika oss själva och stänga dörren för alla andra. Den instinkten är en bra grogrund för det hat och den intolerans som har fått ett så stort inflytande. Tyvärr är många politiker snabba på att utnyttja den här rädslan i politiskt syfte. 

Med tanke på vad som står på spel hade man kunnat tro att våra mer måttfulla politiska ledare skulle slå larm, att de skulle skälla ut demagogerna och bekräfta vilken central roll mänskliga rättigheter och liberala värderingar spelar i våra demokratier.

Men det är få som antar utmaningen. En del ledare ligger helt enkelt lågt och hoppas att hatets vindar ska blåsa förbi, att tystnaden på något sätt ska vinna debatten åt dem. Andra försöker avväpna demagogerna genom att ta efter dem och anamma en främlingsfientlig politik eller använda deras nyckelord, i en naiv förhoppning att de genom att legitimera extremisternas sätt att se världen kan locka till sig deras anhängare. 

Det har funnits några undantag, som bör uppmärksammas. Angela Merkel, Justin Trudeau och Alexis Tsipras har alla yttrat sig positivt om flyktingarna, men alltför få politiska ledare kämpar emot eller ens står upp för den liberala demokratin.

Och den behöver försvaras: ett försvar som inte bara lyfter fram dess principer – och förklarar att demonisering och intolerans är fel – utan också pragmatiskt visar att populisternas agenda inte är den patentlösning de vill göra den till, utan faktiskt skulle göra saker ännu värre. 

Det är till exempel viktigt att förklara att islamofobi är det sista vi behöver om vi vill integrera våra invandrare i samhället, förhindra radikalisering och få lokalsamhällena att vilja samarbeta med polisen. Faktum är att IS inte kunde tänka sig en bättre rekryterings- eller handlingsplan än populisternas islamofobi. 

Och vi borde alla ställa en del tuffa frågor om planerna på att offra våra rättigheter som ett led i kampen mot terrorismen. Behöver Frankrike verkligen hela tiden förnya sitt undantagstillstånd, när resultatet blir ett försvagat skydd som har lett till att polisen misshandlar vanliga människor? Och varför vi är så förtjusta i massövervakning när vi samtidigt är sorgligt underfinansierade vad gäller personövervakning av kända misstänkta? Att urholka våra rättigheter har visat sig vara lättare än att samordna de rättsvårdande myndigheternas arbete eller delge underrättelseinformation över nationsgränserna. 

Självklart menar jag inte att allt är som det ska i våra demokratier. Den populistiska vågen lyfter fram verkliga problem som behöver åtgärdas: hur dåligt vi har lyckats integrera många invandrare, det olämpliga i att pengar tillåts påverka politiken, orättvisorna i våra skattesystem, den internationella handelns tendens att prioritera företagens behov framför miljön och arbetarnas rättigheter samt den dysfunktion och söndring vi nu ser på många håll inom EU. 

Ett effektivt bemötande av populisterna måste hantera de konkreta frågor som lyfts fram samtidigt som vi vägrar att acceptera den förolämpning av våra värderingar de representerar. Och vi kan hämta kraft i den vänlighet som många vanliga européer visar flyktingarna.

Nu är det inte läge att stoppa huvudet i sanden. Hotet mot våra demokratiska principer och institutioner kommer inte att försvinna av sig självt. Vi måste alla högt, ljudligt och öppet försvara en orubblig förståelse av vad demokrati är – försvara de rättigheter och värderingar som gör våra samhällen starkare. 

Your tax deductible gift can help stop human rights violations and save lives around the world.

Topic