Skip to main content

Intervju: Barn som nått tryggheten i Sverige kan falla igenom skyddsnätet

Under 2015 kom tiotusentals ensamma barn till Sverige, många på flykt undan krig och våld. Antingen företog de den farliga resan helt ensamma eller så skildes de från sina föräldrar på vägen. Genom att ta emot dessa barn gjorde Sverige skäl för sitt rykte som världsledande när det gäller att ge behövande barn en fristad. Men många av barnen har blivit utnyttjade i hemländerna eller under resan hit och har inte fått tillräcklig vård i Sverige – ibland inte ens efter att de har bett om att få hjälp. Amy Braunschweiger samtalar med forskare Rebecca Riddell om dessa barn och varför de faller igenom skyddsnätet.

Vad händer med dessa barn?

Förra året sökte fler än 35 000 ensamkommande barn asyl i Sverige. Aldrig tidigare har siffran varit så hög. De flesta kommer från Afghanistan och Syrien, samt från Eritrea, Somalia, Irak och Etiopien. En del inledde flykten ensamma och en del skildes från sina familjer av smugglare. Flera barn berättar att deras föräldrar mördades i hemlandet.

Även om barnen sade att de på det hela taget kände sig lättade när de kom till Sverige upptäckte jag att de inte alltid får vad de behöver och ska ha tillgång till enligt svensk lag och internationella normer. Många har inte genomgått hälsokontroller eller fått psykosocial rådgivning och hjälp, andra har inte ens fått träffa en socialsekreterare i rimlig tid efter ankomsten. En del har väntat i mer än tre månader på att få en god man – den person som ska hjälpa dem med att orientera sig i det svenska samhället och den statliga byråkratin – och har inte kunnat börja skolan.

Karam B., en 16-årig pojke, sade att IS höll honom fången och tvingade honom att se på när människor torterades. Han återupplever den här tiden och har svårt att sova, men trots att han har bett om hjälp har han bara fått träffa en specialist på psykisk hälsa en gång under sina sju månader i Sverige.

Hur är det med flickornas särskilda behov?

Fördröjningar och brister i omsorgen är särskilt bekymmersamma för ensamkommande flickor. Flickorna löper förhöjd risk att utsättas för våldtäkter, sexuella övergrepp och exploatering före, under och efter migrationen. Enligt de svenska myndigheterna kommer dessutom omkring en fjärdedel av de flickor som har sökt asyl i Sverige från Afghanistan, där tvångsäktenskap och barnäktenskap är vanligtförekommande.  Cirka en tredjedel kommer från Eritrea och Somalia, där de kan ha genomgått könsstympning. Detta innebär att de är i behov av särskild psykosocial, och ibland medicinsk, hjälp. Psykologisk forskning från norra Europa visar att flickor löper högre risk än pojkar att drabbas av posttraumatisk stress och depressioner när de kommer till ett nytt land.

Vår slutsats är att Sverige måste göra mer för att hjälpa dessa flickor.

Jag pratade med Lana, som hade attackerats fysiskt av en grupp män under resan. Hon hade inte berättat detta för någon, men socialarbetarna borde ändå ha varit lyhörda nog att ställa frågor och söka efter tecken på sådana upplevelser. Eftersom ingen visste vad Lana hade varit med om hade hon inte fått någon psykologisk vård. De här flickorna borde undersökas och få tillgång till den omsorg de behöver, men till följd av långa väntetider och brist på sakkunskap hos tjänstemän och vårdgivare sker detta inte alltid.

Jag pratade med Nadia från Afghanistan, som sade att hon blev våldtagen 12 nätter i sträck av den man som smugglade henne från Turkiet till Grekland. Trots att hon berättade detta för sin socialsekreterare i Sverige fick hon ingen medicinsk eller psykologisk hjälp. Hon hade särskilt bett om att få bo tillsammans med enbart flickor, med tanke på våldtäkterna och övergreppen under resan, men hade ändå hänvisats till ett gruppboende med pojkar.

Jämställdhet mellan könen är med rätta en princip som hålls högt i Sverige, och en del av de tjänstemän vi pratade med ansåg att jämställdheten kunde främjas av att pojkar och flickor bodde tillsammans. I Nadias och liknande fall borde emellertid beslutet om boende fattas med utgångspunkt från barnens bästa. Det är viktigt att ta hänsyn till deras synpunkter, utsatthet och traumatiska upplevelser.

Så de flesta barnen bor i gruppboenden?

Ja, och Sverige ska ha en eloge för att man inte internerar ensamkommande barn, vilket alltför många länder har gjort. I stället har myndigheterna varit uppfinningsrika, och gjort om såväl vanliga bostadshus, hotell och vårdhem – allt som finns att tillgå – till ”gruppboenden”. En del barn bor hos fosterfamiljer och andra i lägenheter.

Hur fungerar asylprocessen för dessa barn?

Den kan vara skrämmande. De barn som har flytt från IS eller talibanerna har en mycket stark fruktan för att skickas tillbaka.

Det stora inflödet av asylsökande under det senaste året gör att behandlingen av asylärendena  släpar efter i Sverige. För tre år sedan tog det i genomsnitt fyra månader att handlägga ett barns ansökan. En tjänsteman berättade att det nu kan ta upp till två år, trots att ansökningar från ensamkommande barn enligt internationella normer ska prioriteras.

Enligt Unicef kan långvarig osäkerhet få djupgående effekter på barns utveckling. Barn har en annan tidsuppfattning än vuxna, och ett års väntan kan kännas som en oändlighet. Barn kan också, beroende på ålder och situation, ha svårare än vuxna att komma ihåg händelser i det förflutna som är relevanta för deras asylansökningar. 

Jag pratade med en flicka från Eritrea som var så orolig för hur det skulle gå med hennes asylärende att hon inte kunde koncentrera sig på skolarbetet. Och en pojke berättade för mig att han hade tappat matlusten eftersom han oroade sig för framtiden och om han skulle få asyl eller inte. 

Var det något av det barnen berättade som gjorde särskilt starkt intryck på dig?

Första dagen jag intervjuade barn i Sverige träffade jag 14-åriga Abed från Afghanistan. Han bodde på ett hotell- och konferenscenter i fjällen som hade gjorts om till gruppboende. Snötäcket utanför var en halvmeter tjockt.

Han kom till Sverige några månader innan jag träffade honom. Abed berättade att hans mamma dog i cancer och att talibanerna dödade hans pappa. När hans farbror försökte förmå honom att ansluta sig till talibanerna flydde han. Under den första tiden i Sverige bodde han hos en fosterfamilj där han stortrivdes. Han sade att fostermamman var som en ny mamma för honom. Han trodde att detta var hans nya hem, hans nya familj, men efter en dryg månad förflyttades han till ett gruppboende. Han var helt förkrossad. Personalen vid gruppboendet sade att han skulle få komma tillbaka till familjen senare, men i stället flyttades han till ett nytt gruppboende. Han var liten till växten, men tycktes krympa ihop ännu mer medan han berättade. Han var så upprörd: ”Varför ljög de för mig?” frågade han.

Ingen hade berättat att i den kommunen placerades en del barn tillfälligt hos familjer medan gruppboenden togs fram. Ingen hade heller skrivit in honom i skolan. Om han hade fått gå i skolan hade han kunnat koncentrera sig på studierna och haft något som kunde skingra orostankarna.

Någon god man med uppgift att ta till vara hans intressen och se till att han förstod vad som hände hade han heller inte fått,

men precis när jag skulle gå därifrån kom en i personalen vid gruppboendet med den goda nyheten att han just hade fått en god man. Abed log och såg lättad ut. Jag var också lättad: Det kändes som ett steg i rätt riktning.

Är det många av dessa barn som inte går i skolan?

Strävan i Sverige är att barnen ska börja skolan inom 30 dagar efter ankomsten, men detta lyckades inte alltid i höstas. Vi pratade med många barn som sade att de hade väntat längre än en månad på att få börja. I en del kommuner var det de gode männen som skulle skriva in barnen i skolan, men dröjsmålen med att förordna gode män hade medfört att kommunerna försökte hitta andra sätt. När barnen väl har börjat skolan får de vanligen intensivkurser i svenska innan de kan gå in i vanliga klasser.

Jag förstår ju att de långa väntetiderna är ett problem, men ensamkommande barn verkar ändå ha det bättre i Sverige än i en del andra europeiska länder, som till exempel Grekland. Varför fokuserar du på Sverige?

Sverige har på många sätt varit ett föregångsland när det gäller att ta emot ensamkommande barn. Andra länder bör följa Sveriges exempel, bland annat genom att inte internera barn. Samtidigt är det viktigt att vara medveten om bristerna i det svenska systemet och se till att de åtgärdas. De flesta av de här barnen kommer att leva i Sverige under överskådlig framtid, och det bästa sättet att ge dem en bra start på det livet och för att på lång sikt kunna integrera dem är att tillgodose deras behov under denna viktiga övergångsperiod. De här frågorna är inte bara viktiga för de tiotusentals barnen i Sverige, utan också för alla EU-länder som kämpar med de utmaningar och möjligheter som migrationen medför.

Vad är det du vill ska hända?

Svenska myndigheter har redan vidtagit en rad åtgärder för att förbättra de här barnens situation, och de frivilligarbetare och tjänsteleverantörer jag träffade imponerade verkligen på mig. Men det finns mer att göra. Sverige bör prioritera dessa barns asylansökningar och se till att gode män omgående utses för dem efter ankomsten. En stor del av ansvaret ligger på de lokala tjänstemännen, allt från att förordna gode män till att ordna med psykologhjälp och boende. De statliga myndigheterna bör dock förbättra sitt stöd till kommunerna och se till att barnen snabbt får det de behöver. De bör också samla in mer information om barnen, till exempel när det gäller boende, hälsokontroller och inskrivning vid skolor. Om Sverige klarar detta kommer landet att förbli en förebild för andra europeiska länder.

Sverige bör också undvika frestelsen att göra livet svårare för de här barnen – oavsett om skälet skulle vara att spara resurser eller avskräcka andra från att komma. Det finns ett förslag till ny lagstiftning som skulle begränsa vissa barns möjligheter att få återförenas med sina föräldrar i Sverige. Tanken är också att införa en årlig granskning av en del barns situation, för att se om de kan skickas tillbaka till sina hemländer. Båda dessa förändringar skulle kunna vara skadliga för barnens hälsotillstånd och ytterligare försvåra deras integration i Sverige.

Barnen vet vad de riskerade för att komma hit. En pojke från Eritrea berättade att han var nära att drunkna i Medelhavet på väg från Libyen till Italien, när hans båt började ta in vatten. När jag frågade varför han gav sig iväg i en så osäker farkost sade han ”Man har inget val. Om man stannar i Libyen kan man bli dödad.”.

Barnen håller också redan på att anpassa sig. Jag blev förvånad över att vi pratade så mycket om sport, mat, läxor och konst. På många sätt har barnen redan kommit in i vanliga tonårsliv. Visserligen är det svårare för en del av dem än för andra att hantera kulturella skillnader och få vänner, men de håller på att bygga upp sina nya liv.

Alla barn vi intervjuat har fingerade namn.

Your tax deductible gift can help stop human rights violations and save lives around the world.

Region / Country